Vad händer eller snarare inte händer?!?

Ja, den 5 december har ju passerat och jag har träffat killen från mötesplatsen IRL... Det var underbart mysigt, trevligt och jag hade verkligen kul! =)
Men det slog inte de gnistor om oss jag trodde att det skulle göra. Vet inte om jag blev lite besviken, men efter ett tag så kändes det nästan bara bra att man inte blev så där blixt kär. Då hade det nog varit väldigt jobbigt att bo så långt från varandra som vi gör.
Men det jag funderar på nu efter mötet är om jag kanske lever i en drömvärld eller om jag fortfarande ser allt genom ett par prinsessglasögon, som man gjorde när man var liten.
Oavsett vilket så är jag rädd att jag kommer sabba den lilla chans jag har hos denna kille. Allt har liksom slagits av och avstannat efter att jag åkte hem från Sthlm. När jag på kvällen ringde en snabb signal för att tala om att jag var hemma, att resan gått bra och för att säga god natt, verkade han mest besvärad över att jag ringde. Visst det var intensiva dagar och det kan lätt ha blivit för mycket på en gång (för oss båda!).
Vi hördes dock inte av på telefon förrän idag igen. Hade kanske inte väntat mig ett timlångt samtal men lite längre än 8 min i alla fall...
När vi pratat om nyår och jag frågade om han vill att jag skulle komma ner så fick jag ett svar att det ville han, för "trevligt folk är det alltid kul att ha omkring sig", eller i alla fall något åt det hållet.
Jag tänkte att jag tar det som ett ja och att jag i alla fall måste försöka...
Men börjar undra om han är något intresserad eller inte. Vet inte vad jag ska tro eller inte. Vi har ju kommit överens om att ta en sak i taget och låta tiden ha sin gång, att vi får se vart vi hamnar.
Jag antar dock att vi har två olika uppfattningar om vad innebörden av det egentligen är.
För jag tycker han verkar lite för ointresserad medan jag antar att han tycker jag tränger mig på och är för pushing. Och tycker han det så finns ju risken att han snart känner sig kvävd av mig.
Så är då allt detta för att jag har en viss uppfattning/hopp om hur det hela ska sluta, hur jag vill att det ska bli. Är det genom prinsessglasögonen jag tittar och ser ett "och så levde de lyckliga i alla sina dagar, SLUT!"
Jag vet inte! Jag känner bara att jag försöker ta en dag i taget och ta det lugnt, men hoppet finns där hela tiden. Och så i nästa stund blir jag arg på mig själv och tänker att ska inte jag kunna få vara bara JAG, och duger inte det så får det vara. Och så känns det rätt så skönt att jag inte känner starkare för honom än vad jag gör just nu, för då blir det inte allt för svårt att glömma honom.
Men hur ska jag vet hur jag ska agera för att inte förstöra det som eventuellt finns där och som kan ha chansen att växa till något stort (vilket jag verkligen tror på att det kan om vi bara ger det en chans och låter det få ta den tid det tar).
Antar att jag återigen är fast i mitt analytiska träsk och att jag grubblar för mycket på saker som faktiskt inte finns där. Det låter kanske konstigt, men jag har en suverän förmåga att se saker som inte finns och efter det analyserar jag sönder det tills jag har drivit mig själv galen. Och när jag sedan öppnar upp och pratar om det så är det ingen som fattar vad jag snackar om då det bara har existerat för mig i mitt huvud... Låter det mer begripligt nu?!? Nej, det förstår jag väl att det inte gjorde, detta finns ju bara i mitt huvud...
Nu får det vara slut på grubblerierna för idag!
God natt på er alla där ute!

Tvivel på hög nivå!

Ju närmare den 5 december jag kommer ju nervös blir jag! Det jag är nervös för är att jag inte ska räcka till, att jag inte ska vara tillräcklig. Jag har ändå förstått av våra samtal att han vill ha en tjej som är självständig, framåt, kan bjuda på sig själv och tror på sig själv. Jag är inte säker alls på att jag kan leva upp till det, att det är jag. Har sagt till honom att jag inte alltid har så bra självkänsla, att jag kan var bly och så vidare. Han sa då att han redan hade snappat upp att det kanske kunde vara så.
Just nu är jag inne i en period då jag tappat min självkänsla mer eller mindre totalt. Har haft en vilja och längtan att skicka ett sms eller kanske rentav ett mail och tala om för honom hur jag känner och mår. Men då visar ja ju en sida av mig som han egentligen inte vill att jag ska ha.
Vill inte "lura" honom och säga att jag har bra självkänsla när jag inte har det alla gånger. Men om jag skulle peka ut för honom att jag nu är nere i en svacka och det är så här jag mår och beter mig då marknadsför jag mig inte så vidare bra...
Hur ska jag göra?
Vill ju inte sabba min chans redan innan vi träffats! Men han sa ju att han hade förstått att det var så här och ändå så fortsatte han ju att ha kontakt med mig...!?

Det som har satt igång allt detta är som vanligt "den där" veckan i månaden. Det i kombination med att dricka alkohol igår och gå ut på krogen gjorde ju bara saken värre. Jag och en tjej kompis hade hur kul so helst och dansade massor. Hon fick kommentarer till höger och vänster. En kille kom fram till mig och jag tänkte "nu får JAG äntligen en kommentar". Nej då, varför skulle jag få det för?!?!? Han ville bara tala om att min kompis var väldigt snygg!!! Han sa visst något mer men då hade jag redan slutat lyssna, jag nickade och log lite till svars bara.
Jag vill inte ha en full 40+ som ragg på krogen, men man vill ändå ha ett kvitto på att man ser bra ut. En lite boast för självkänslan skadar aldrig, snarare att man behöver dem rätt ofta med jämna mellanrum!

Är så rädd att det här kommer sluta i katastrof och att jag igen kommer att bli sårad. Jag försöker numera att övertyga mig själv om att det är värt chansen att kanske, kanske få bli lycklig.
Jag kanske skulle ha lyssnat på mamma i alla fall!
Jag kanske ska sluta leva för då kan jag ju inte bli sårad något mer...

Vad är nu detta?

Var ska jag börja?
Jag har tusen olika känslor och tankar som bara snurrar runt runt runt som i en tornado. Och alla dessa känslor och tankar rör bara en enda person! Snacka om att denna kille har vänt upp och ner på mig och mitt liv!
Jag tänker på honom var och varannan minut, kan inte få bort mitt fåniga leende på läpparna och jag har en hel fjärils arme i magen.
Ja men vad är då problemet undrar du!?
Jag har inte ens träffat denna person!!!
Vi möttes via mötesplatsen och har efter det gått över till chatt, facebook, sms, mms och telefonsamtal. Och vilka telefonsamtal sedan... De senaste två dagarna har vi pratat i 2,5 timmer respektive 3,5 timme!!! Och när vi väl försöker avrunda samtalen så går det inte, vi bara fortsätter prata.
Då undrar du var tusan vi pratat om i timtal!?
Det vet jag faktiskt inte, allt och inget för att lära känna varandra lite bättre. Och då undrar du igen varför vi inte träffas IRL!?
Han bor i Stockholm, samt ska imorgon åka iväg till Indien i 2 månader som volontär blir mitt svar...

Kan man verkligen känna så starkt för någon man inte träffat?
Jag är väldigt nervös och orolig över att bli besviken den dag vi verkligen möts. Men ännu oroligare är jag faktiskt över att jag inte kommer kunna leva upp till de förväntningar som han har på mig, att jag kommer göra honom besviken.
Jag vill inte ens tänka på detta nu, för jag vill ha kvar den underbara bild som jag har av honom. Jag vill fortsätta känna mig ny kär och ha våra timlånga samtal, men det blir det sista samtalet idag på 2 månader... Suck!
Det som ändå gör saken lite bättre är att han är lika frustrerad över detta som jag =)
Tror dock att hans 2 månader kommer gå fortare än mina i och med att jag blir kvar i vardagen, medan han har fullt upp av nya intryck och upplevelser. Önska jag kunde följa med, det hade varit en upplevelse utöver det vanliga! Samt att jag hade fått dela den med honom. Men antagligen hade det inte funkat så bra ändå. Jag hade ju inte kunnat hjälpa till med något. Denna kille är nämligen sjuksköterska/ambulansförare och ska till Indien för att hjälpa till med mediciner, mödravård med mer med mer... Vad hade lilla jag kunnat göra, nada!
Nu kommer frustrationen och verkligheten ifatt mig!
Det här är väl bara en rosenröd dröm och min lilla bubbla kommer antagligen spricka innan jag vet ordet av...
Då var det bara att ta itu med det verkliga runt om mig. Studier, matlagning och arbete, here I come!

Lördag = Fest = Killar! =)

Då sitter jag hemma och väntar på att lite folk ska dyka upp. Sedan blir det utgång!!!
Har hällt upp min första rom & cola, Mums!!! Den kommer nog att försvinna fort är jag rädd.

Har nya kläder och nya skor på mig. Känns kul, men vet inte om jag är hundra bekväm i detta...
Fick ett uppmuntrande sms från en kompis att jag defensivt kommer att få ragg i kväll med denna utstyrsel. Men vet inte om jag faktiskt vill det...
Och det är väl lite konstigt när jag faktiskt har skrivit in mig på mötesplatsen för att hitta någon. Ja ja, man är nästa motsägelsefull i allt.
Men det där med mötesplatsen har på något sett fått mig att tycka att det är jobbigt. Killar har kommit att stå mig upp i halsen. Det kan tydligen bli för mycket av det goda! Det gäller nog rom & cola med tyvärr så jag får väl se till att ta det lite lugnt.

Nej, detta får vara allt för denna gång!
Så; SKÅL PÅ ER!

Kompassnålens riktning

Jag ska inte ha min mens förrän om en vecka, men undrar om inte mina "humör svängningar" har börjat redan.
Känner mig vilsen. Jag har tappat bort min riktning, mitt mål, så nu står jag här och snurrar runt och vet inte vart jag ska eller vad jag vill längre.
Brukar känna så här ibland, men nu var det länge sedan.
Jag börjar ifrågasätta det mesta, blir velig och oroar mig över ALLT! Och det är i dessa stunder som jag brukar fatta lite knasiga beslut som jag får reda ut och ta konsekvenserna för senare.

Jag verkar generellt sätt ha ett behov att vara tillsammans med någon. Och jag tror det beror på att jag har behov av att känna mig älskad, sedd och bli bekräftad. Och ändå så har jag klara långa perioder i mitt liv som singel. Samt de behov som jag har är helt normala, vem har dem inte?
Men varför skulle jag inte klara av att ha ett lyckligt liv som singel?
Varför mår jag så dåligt över att vara singel?
Visst kunde jag känna mig förvirrad även när jag hade pojkvän, men ändå så var det inte på samma sätt.
Då visste jag fortfarande vart Norr, Söder och så vidare var. Jag kunde inte bara bestämma åt vilken riktnig jag ville gå. Nu vet jag inte ens vart riktningarna är, min inre kompass nål bara snurrar runt, runt, runt. Det är förvirrade och man börjar ifrågasätt nästan allt för att försöka få någon ordning på saker och ting. Jag vet inte om jag kanske försöker för mycket. Kanske skulle man bara ta saker för va de är och vänta ut saker och ting.
För mig är det dock väldigt svårt då jag är väldigt handlingskraftig. Att bara ta det lugnt och vänta gör mig rastlös. Jag är nämligen uppfostrad så att vill du något så arbeta för det för då har du en chans att nå dit. Det kommer nämligen inte gå din väg bara för att du vill, du måste själv påverka det. (Nu tror jag att jag börjar låta som "Alkemisten" av Paulo Coelho om någon av er lästen den. Om ni inte har gör det!!!).

Men så vad gör jag nu då när jag inte vet åt vilket håll jag vill?

Stråket del 2

Tja, jag kom visst ner till stråket ändå...
Vet dock inte om det var lyckat eller ej.
Fick följa med till en lite kort förfest hos folk som jag träffat på en fest tidigare. Jag hade ingen dricka men blev bjuden på lite grann. En var väldigt stark så jag drack långsamt (enligt mina mått mätt), var rädd att bli plakat annars...
Men det tog ju inte över huvud taget!!! Har varit mer eller mindre nykter hela kvällen, suck!
Och ikväll blev en sådan där kväll när jag önskar jag var lagom dragen för att tappa min blyhet...
När det är för många nya ansikten på en och samma gång blir jag blyg. Visst hade jag träffat de flesta en gång på fest tidigare men det är för lite.
Och så finns det ju förstås en riktig snygging...!!! (Eller två om jag ska vara ärlig, men den andra har tjej...)
Och jag står ju givetvis där som ett fån! Allt mitt mod och självförtroende hade väl runnit ut i Storsjön eller nåt. Hur patetisk får man bli?!?
Och resten av kvällen knallar jag bara runt runt runt utan att göra något egentligen. Och medan jag går där runt runt runt så tänker jag bara att jag vet vart jag heller skulle vilja vara...
Och så spritter jag till i ett fånigt leende så fort jag ser snyggingen. Undra vad han egentligen tror om mig. Hade jag en lite chans innan så är väl den borta nu!

Är dock så irriterad på mig själv att mitt självförtroende försvinner så lätt. Sitter även nu och tänker på att jag inte var rätt klädd, magen putar ut för mycket håret var en katastrof och så vidare...
Även irriterad över att jag inte lyckats skapa mig så många kontakter här ännu att jag bara svansar efter de få jag faktiskt känner. Det måste vara lite jobbigt för dem ibland med. Samt att det får mig att känna mig lite malplacerad när de stannar var annan meter för att hälsa på någon bekant. Om jag över huvud taget ser en enda människa jag känner igen på hela kvällen skulle det vara jackpott för mig. Men får väl försöka att se det lite positivt för jag känner ju ändå några fler nu än vad jag gjorde för ca tre månader sen... Något som går åt rätt håll... :/

Nej, nu ska jag gå och sova så jag orkar upp till jobbet imorgon, och sedan på stråket imorgon kväll, och sedan jobb dagen efter det och stråket den kvällen, och sedan ytterligare tre arbetsdagar med största sannolikhet dålig sömn under nätterna på grund av yran musiken som kommer nå min lägenhet...

Stråket...

Det har trots allt blivit en helt underbar kväll med sol och värme. Stråket pågår för fullt och jag skulle verkligen vilja sitta där nere och njuta av kvällen med ett glas vin eller så... Men så blev det inte!
Jag trodde jag hade folk att gå med, men det visade sig inte vara så. Det var i och för sig mitt fel då jag hade trott vi gjort upp planer men de var tydligen inte spikade, missförstånd! Ringde två andra bekanta men de kunde tyvärr inte... Slängde ut ett desperat meddelande på facebook om att jag ville gå om någon var intresserad, men icke...
Tänkte att jag kan väl gå dit ändå och kanske sitta i ett litet hörn för mig själv. Så jag knallade ner... Kom fort hem igen, det kändes för avigt att sitta själv där och inte sprang jag på någon bekant heller. Vet inte vad som kom över mig, men kände att till sist brände tårarna innanför ögonlocken. Jag kände mig bara så otroligt ensam!!! Det blev ju bara värre när jag såg alla små och stora sällskap ha kul och skratta tillsammans.
Så återigen blir det en kväll ensam framför TV:n. Roligare kunde man ju ha haft i kväll i alla fall...!

En underbar dag

Kom hem från grillningen med ett leende på läpparna =)
Har haft en helt otrolig kväll. Den går inte att beskriva. Att så många människor som jag inte känner kan få mig att känna mig så välkommen. Kunde verkligen slappna av och bara ha kul.
Och så min "date"... Vet inte var jag ska börja... Han är helt otrolig!!! Ord räcker inte att beskriva honom, man måste träffa honom för att förstå. Jag är så glad att jag får lära känna honom. Och hur mycket jag än önskar att omständigheterna vore annorlunda så har de ju skapat honom till den han är idag. Önskar jag kände honom innan allt hände, samtidigt som jag ändå är lite lättad att jag inte gjorde det, för det hade nog varit jobbigt att gå igenom.
Jag tror ta mig tusan att jag börjar skapa mig ett riktigt liv här upp och det känns så bra!!! (Tyvärr Annica, jag kanske inte kommer hemmåt änn på ett tag...)

När jag nu kom hem så slog jag ju givetvis på datorn för att lägga till några av mina nyfunna vänner på facebook. Samt givetvis för att skriva detta innlägg. Inser att jag verkligen måste ta bort funktionen på msn som gör att den startas automatiskt när datorn gå igång...
Nu fick jag träna på min holländska igen vilket givetvis är kul men frustrerande när jag inte förstår allt (den är riktigt riktigt ringrostig nu... suck!). Men framför allt väckte det en massa tankar och kännslor till liv... För det var inte riktigt vem som helst jag pratade med... Nämligen Hans pappa... Vi fick en bra kontakt när jag var i Holland och jag har faktiskt pratat mer med honom än Han efter Holland. Vilket kanske inte är så konstigt i och för sig. Fick reda på att en killkompis där nere väntade barn, vilket var kul att höra! Och så frågade pappan om jag hade någon kontakt med honom... Vad ska man säga!?!? Jag strualde not till saker ordentlig när jag var där nere, och är inte säker på att de faktiskt vill ha kontakt med mig... Så jag sa faktiskt som det var, men undrar nu i efterhand om det egentligen var så smart.
Önskar att den här kvällen hade fått sluta "bra". Hade så gärna gått och lagt mig med ett leende på läpparna, men så lär det inte bli nu. Kommer säkert ligga och fundera på vad min komentar har "ställt till" med...
Ibland är jag för ärlig och tänker inte riktigt efter ordentlig innan jag öppnar käften...

Tillbaka i vardagen

Nu är jag lite positivare än vad jag var igår...
Men tvivlar inte på att jag kommer hamna i den ångesten många gånger om igen, kanske redan ikväll igen om jag har otur...

Just nu vräker det verkligen ner regn, det får inte mitt humör att stiga direkt.
Blev glad tidigare i morse då jag fick kontakt med en "gammal" vän igen via msn. Men det verkar som om det urartar igen på samma sätt som sist, tror det kallas kultur krockar... Suck! Och jag som trodde personen i fråga hade vuxit upp under åren som gått. Vi får väl se hur de utvecklar sig...

Ska i alla fall försöka få lite gjort idag, även om det verkar mer eller mindre hopplöst. Jag har verkligen ingen självdisciplin när det gäller att ta itu med vardagsgörat. Ovikt tvätt i en hög lika stor som K2 och en diskhög lika stor som Mount Everest... Jag har lite att göra, suck! Det är väl lika bra att ta itu med det istället för att sitta här och försöka undvika det hela. Det fixar ju inte sig själv direkt.

Vad har jag gett mig in på?!?!?

Jag har smått panik och ångest. Tänk om allt går åt helvete...
Tänk om jag sårar någon... Tänk om jag sviker någons förtroende...
Varför är jag ett sådant vrak så fort jag är singel?!??
Vad är jag så rädd för?
Varför kan jag inte bara slappna av och bara ta saker för vad de är, ha kul och njuta av livet! Njuta av eventuell uppmärksamhet oavsett vart den kommer ifrån.
Detta kan inte vara "normalt" betéende, eller!?!?
Och hur blir jag "normal", vad nu det innebär med att vara normal?!?

Allt jag egentligen vill är att vara en bra människa och medmänniska till de som finns runt om mig. Jag försöker verkligen mitt bästa men det känns bara som om jag misslyckas hela tiden. Och kom nu inte och säg att jag försöker för mycket och att det är felet, för det tror jag inte längre på.

Jag lyckas för det mesta bryt ihop så här efter att jag druckit lite. Det är inte kul med all ångest, panik och osäkerhet som bara väller ut. Är nästa rädd de gånger jag dricker att det ska bli så här. Samtidigt som jag tror att en anledning till att jag dricker just för att jag behöver få ut allt och lätta på trycket.

Nu ska jag krypa till sängen och dra täcket över huvudet och gömma mig tills jag blivit lite mer inställsam till livet igen...
Hoppas vi syns snart igen... :P

Mmmmm.... Sexy! =)

Fortfarande lite lite berusad...
Sitter och tittar på "Ett herrans liv", för första gången i mitt liv...
Och det av en enda annledning;
Persbrandt är såååå manligt sexig...

Cuba Libre minus lime

Är lite dragen... Hi hi hi =)
Är inne på mitt 4 glas med rom o cola, slurp! Det är så gött att jag glömmer att dricka långsamt hi hi hi! Men vad tusan gör det då jag är ledig imorgon... INGET!!! Problemet är att nu är colan slut och nästan romen med för den delen... Suck! Får väl gå till systemet imorogn och fixa en ny flaska rom att ha att ligga i kylskåpet.
Det tråkiga är att jag sitter ensam och dricker (även om det har sin charm det med...).
Vet inte om detta är något dåligt, att dricka ensama alltså... Det var iaf något som jag började med efter att mitt förhållande sprack. Men tror ändå inte att jag dricker för att jag mår dåligt. Det var bara det att jag inte kände att jag "kunde" dricka alkohol som jag ville när jag var i förhållandet med mitt ex. Även om han inte hindrade mig på något sätt, det blev väl en mental spärr för mig på något vis.
Men nog pratat om honom, han har rört till mitt liv för sista gången (hoppas jag)...
Har ju mer elller mindre en date på onsdag kväll, vet inte hur jag ställer mig till den faktiskt. Känner mig smikrad men inte redo. Killen har en otrolig personlighet och jag vill gärna lära känna honom bättre, men så finns det stora "MEN..." där. Vill inte att han ska hoppas på för mycket, han har gått i genom tillräkligt för två liv ändå...
F-*-N vad JAG gör allt kompliserat! Det har jag alltid gjort och det verkar inte som om jag någonsin lär mig.
Nu öskar jag bara att jag kunde ta ett glas rom o cola till... Det skulle verkligen sitta fint och peta mig den sita biten över till att kunna kalla mig full... SKÅL!!!

Kan inte sova...

...har på tok för många tankar som snurrar runt just nu.
Nu undrar jag om jag inte tog fel beslut ändå...
Fast att jag faktiskt tror att det bara är en stunds svaghet och osäkerhet. Att jag imorgon när det är ljust och dag igen kommer känna mig säker och trygg på att jag tog rätt beslut. Natten och kvällen är den jobbigast tiden på dygnet, för då är det bara du och dina tankar.

Men vad tänkte han på?
Hur trodde han att jag skulle reagera?
Är riktigt lockad att ringa honom på momangen och säga att vi gör ett försök till, att jag saknar honom. F-N vad tårarna bränner bakom ögonlocken...
Det är så tomt och ensamt i sängen nu när jag skulle sova och jag tror att det var därför jag började tänka på honom igen. Vi hade många fina stunder tillsammans och dem saknar jag. Försöker även tänka på de saker som var mindre bra för att intala mig att jag har tagit rätt beslut. Vissa saker är jag ju riktigt glad över att slippa :P
Det skulle ju vara den enkla och bekväma vägen att gå, att ge honom en chans till. Jag lider faktiskt med honom att han fick ett nej av mig, det kan inte ha varit kul. Och nu har jag sårat honom... Det känns inte bra als, jag bryr mig om honom fortfarande. För gjorde jag inte det så skulle ju inte detta vara så nedrans jobbigt!
Jag trodde jag var över honom och så rivs allt upp igen, jag orkar och vill inte.
Ser knappt skärmen längre...
Antar att det bästa är att försöka sova lite så att jag inte får mer migränanfall, ser plufsig ut i ansiktet imorgon och orkar med jobbet.

Karlar - man kan inte leva med dem och man kan inte leva utan dem. Så sant som det är sagt tusentals gånger om!

Vad ska man tro?

Jag som verkligen inte trodde att mitt ex skulle vilja ha mig tillbaka...
Snacka om hur fel man kan ha! Lika chockad som jag blev över att han ville göra slut lika förvånad är jag nu över att han ville göra ett nytt försök. Vad ska jag tro?
Han hävdade att jag var det bästa som hänt honom. Kunde han inte ha kommit på det lite tidigare...!?!? Det är nämligen för sent nu. Jag känner och ser inte på honom på samma sätt nu som jag gjorde då jag var tillsammans med honom. Det skulle verkligen inte fungera.
Ändå blev jag så ledsen, arg och sårad över att höra allt idag. Det rörde upp så mycket känslor hos mig som jag inte var beredd på. Jag bryr mig otroligt mycket om honom fortfarande, skulle jag neka till det så skulle jag ljuga.
När han undrade om tre månader var skillnaden mellan något som kunde blivit fantastiskt och något som rinner ut i sanden, blev jag så arg. Det lät som om det skulle varit mitt fel. Samt tre månader är ändå en lång tid när man under dessa tre månader hela tiden arbetar och bearbetar med att vänja sig vid att vara singel igen och att glömma någon som betytt så mycket för en. Uppenbarligen så var han inte den rätta, hade han varit det hade fjärilarna börjat flyga i magen på mig igen vi blotta tanken på att vi kanske kunde bli ett par igen. Men det gjorde de inte...
Jag övervägde dock i bråkdelen av en sekund att ta tillbaka honom, men att göra det bara för att man känner sig ensam och behöver närhet är inte rätt.

Hur lite jag än vill erkänna ens för mig själv så tror jag att jag redan har mött mannen i mitt liv. Och honom kommer jag aldrig att få, vilket jag har kommit att acceptera, det tog mig "bara" två och ett halv år!
Men det är den mannen som fortfarande lockar fram ett pirr i magen då och då...
Frågan är när hoppet överger en? Om man ska tro ordspråket så är hoppet det sista som kommer överge mig...

Back on track...!?!?

Det har hänt en hel del sedan sist...
Vet inte var jag ska börja och vad jag faktiskt vill dela med mig av.
Men det uppenbara är ju att jag nu är singel igen. Det kom verkligen som en chock för mig, såg inte att det skulle komma. Första två veckorna var jag verkligen totalt nere, det var så otroligt tungt. Det kändes som om mitt liv var slut, att det inte fanns någon mening med det längre. Men jag förstod dock att det inte var mitt fel att det gick som det gick, och det stärkte mig sakta men säkert och jag bestämde mig att "ta tillbaka" mitt liv igen. Det går om en sakta så i alla fall åt rätt håll. Men jag blev förvånad över att man binder sig så, och bygger upp så mycket av ens eget liv vid en annan person. Att man hinner får så mycket gemensamt och skapa så många drömmar och mål tillsammans på ett och halvt år...
Jag saknar det vi hade tillsammans men skulle inte ta tillbaka honom om han skulle komma och be om det (tror dock verkligen inte att han skulle det). Jag har gått för långt i min bearbetning av det hela för att kunna bli tillsammans med Erik igen.
Efter att den första chocken och sorgen gett med sig började jag på något vis "jaga" en ny kille igen. Jag ville egentligen inte ha en ny pojkvän, kände mig absolut inte redo för ett förhållande så snart igen, men jag tittade hela tiden lite extra på varje kille jag såg. Så jag antar att det jag egentligen saknade var närheten till någon, att tillhöra någon, veta att någon väntar på just mig och så vidare.
Men sen har jag ju alltid varit lite killtokig så den delen av mig aktiverades säkert rätt snart igen ;) Men idag när jag gick hem från en födelsedagsfika kändes det som om jag nu ger upp "letandet" efter en ny kille. Det tar för mycket energi att fortsätta så och letar man så mycket hela tiden så leder det ingen vart. Det får helt enkelt komma vart efter på ett spontant sätt. Det jag ska fokusera på just nu är mig själv. Att skapa ett liv som jag trivs med och gör mig lycklig. Måste finna mig själv och min egen vilja igen, inse att jag har friheten att göra precise vad jag vill och när jag vill. Jag behöver inte längre ta hänsyn till någon mer än just mig... :o)

Livet kom emellan

Det var ett tag sedan sist...
Och det lär nog ta ett tag till tills jag kan börja skriva lite mera regelbundet här igen.
Om jag nu orkar med det efter allt som hänt, men det blir väl bättre med tiden antar jag. Just nu mår jag lite sådär och tror att jag håller på att bli sjuk ovandpå allt.
Men jag kämpar på!
Någon gång måste man väll komma uppför kullen(snarare berget...)!
Kram på er alla därute!

Upp och ner, ner och upp...

Denna dag har minsann gått som en jojo upp och ner...
Gårdagen slutade med att det finns en ynka chans att vi kanske, kanske, kanske får en lägenhet ganska så snart. Hoppas så!!!
Sov bra under natten men var nervös inför dagen på morgonen, lite ont i magen. Kom till jobbet och det gick ok. Sedan rullades en massa säkerhets saker upp, så nu går man runt och är på sin vakt konstant. Kollar både en och två gånger över axeln för säkerhets skull. Får se hur detta fortlöper under morgondagen. Dagen på jobbet i övrigt var toppen! Kan inte riktigt minnas sist jag hade så roligt på jobbet, gick med ett leende på läpparna nästan hela vägen hem.
Väl hemma ligger posten och väntar på en, inget till mig som det såg ut först. Men kvar i brevinkastet satt ett brev... Och det var det brevet som fick mitt goda humör att sjunka igen. Det är definitivt inget brev som man som tjej eller kvinna vill ha. Så nu får jag gå och vara orolig i 3 månader innan jag får ett ordentligt svar om jag bör bli riktigt ordentligt orolig eller ej. Jag hoppas så att det verkligen inte är något att oroa sig för. Det borde vara förbjudet att få sådana brev, det måste finnas ett bättre sätt att sköta sådant på. Framför allt att jag nu måste vänta i 3 månader innan jag vet något säkert... suck! Jag vill veta NU!!!
Det är rätt tröttsamt att ha en dag med så mycket känslor som är positiva ena stunden och så i nästa stund negativa.
Ska gå och tröst äta lite choklad, syns imorn'!

Icke ungdomlig tjej söker bostad

Jag hade riktigt kul i går kväll. Fötterna värkte dock ordentligt efteråt. Och idag har jag varit stel i hela kroppen, man är tydligen inte någon ungdom längre...
Hur tusan ska det bli när man blir ännu äldre?!? Knappt att jag vågar tänka på det eftersom jag har ett dåligt knä redan nu. Kommer väl med min otur hamna i rullstol vi 45 års ålder eller så... Aja, får ta det då, nu orkar jag inte med att tänka på sådan tråkigheter.
Kändes dock rätt bra att få en ordentlig genomkörare på Danspasset i dag, det behövdes för att mjuka upp kroppen igen.

Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva... Det gick ju så bra där ett tag att komma på olika ämnen att skriva om, men nu är det slut på idéer... Suck!
Ni får väl ta det hela för vad det blir. Nu ska jag ut på nätet och försöka hitta en bostad, så att man om ca 2 månader inte är bostadslös... Så om ni vet någon ledig 2:a i Östersund, Lugnvik, Trovalla, Frösön eller Brunflo tipsa mig vet jag!

"Stackars Askungen..."

Det var ett tag sedan sist...
Har helt enkelt inte haft ork eller lust till att skriva något, eller haft något ämne att skriva om för den delen.

Sitter nu och väntar på att en kompis till mig ska dyka upp och så ska vi göra en stor vårstädning av hela min lägenhet. He he... bra att ha kompisar ibland så att man kan muta dom att komma och hjälpa till med städning ;o)
Nejdå, jag har faktiskt erbjudit henne betalt för det. Samt att efter det att vi har städat så ska vi drika vin och äta kex med ost och vindruvor, mums! Och medan vinet stiger oss åt huvudet så ska det väl spelas någon typisk "chick-flick" som vi kan skratta och snacka skit till. Jag ser fram emot det här, det ska bli kul!
Erik är ju bara i Sundsvall, (saknar dig enormt mycket gubben, puss puss) så han är ju inte till någon nytta. Samt att när han väl är här så vill man ju göra annat än städa... ;o)
Så nu hoppas jag att vi får det fint i lägenheten tills dess att mina föräldrar kommer upp på ett kort besök nästa helg, samt att när vi väl får flytt städningen så är det förhoppningsvis lite mindre skit att städa bort.

Nej, nu ska jag faktiskt börja städa lite smått tills hon kommer. Men först ska det på hög städmusik, annars går det inte als... ;o)

"Sätt igång nu, skynda, ila
vi har inte tid att vila..."

Huvudet är inte med...

Idag har inte varit min dag. Tror jag är inne i någon form av ordentlig svacka...
Skulle på ett möte i morse före jobbet, skulle just kliva in i huset så ringer mobilen. Mötet blev inställt pga sjukt barn. Jaha...
Då var ju frågan vad jag skulle göra i en hel timme tills jag skulle börja jobba. Tänkte att biblioteket blir bra, där är varmt och man kan sjunka ner i någon fåtölj med en skvaller tidning eller så. Sagt och gjort, knallade dit! Men... dom öppnade inte förrän kl tio!!!! Det borde jag kanske kunnat räkna ut, jag bor ju för tusan i Östersund (!) finns det något som öppnar före tio, nej just det!
Då fick det bli busstationen och dela bänk med a-lagarna, suck! Jag höll mig i alla fall varm...
Kom till jobbet och beklagade mig lite. Skulle sedan ta hand om "safen" och istället för att larma av först så började jag öppna skåpet... Javisst, larmet gick igång vad annars!
Resten av arbetsdagen fortlöpte, om än långsamt, långsamt, utan några fler missöden.
Jag var trött, orkeslös och nästan apatisk när jag kom hem efter jobbet. Men insåg rätt snart att jag behöver något att äta till lunch imorgon. Så det vad bara att ta tag i det hela och sätta igång med mat. Det fick bli en lätt och snabb fiskgratäng i ugnen.
Hade lagt på en folie bit över för att inte bränna fisken, men efter 10 min var fisken inte det minsta varm. Så jag var tvungen att stoppa in den igen.
Jag vet inte om jag tänkte als eller om min hjärna fick kortslutning, men jag tog tag i formen och skulle ställa in den i ugnen igen... Det var ju bara det att jag glömde gryt lapparna... AJ AJ AJ AJ!!! Under iskallt vatten i 10 min tills jag inte kände mina fingrar längre och så på med salva.
Det verkar inte bli några blåsor som jag först befarade, kanske bara en liten, men skinnet är smält. Jag får väl vara glad att det inte blev värre.
Men fråga mig inte vad jag tänkte med eller på för det vet jag inte, lika dant med "safen" i morse... Jag är nog lite disträ!

Urk...

Idag har inte varit någon rolig dag, eller ja, så illa har den väl inte varit men jag är bara såååå trött just nu!

Att man bara kan bli så irriterad av en enda person. Och det om och om igen...!
Jag försöker verkligen att dra jämt med denna person men jag kan bara inte. Och så fort personen i fråga öppnar munnen så känner jag irritationen komma. Och det är hemskt att känna så. Jag blir faktiskt arg på mig själv över att jag reagerar som jag gör. Men det är som om när man väl börjat irritera sig på något hos en person så blir det till sist att man irriterar sig på allt denna person gör och säger. Till slut på hela personens existens nästan...
Jag vill faktiskt inte känna så här, men hur ska jag göra för att ta bort denna irritation?!
Snälla någon hjälp mig!

Ovisshet

Fick idag besked om att jag med största sannolikhet kommer att få gå ner till 80% efter att min provanställning går ut om två veckor.
Det som eventuellt kan rädda mig är att idag kom det nya avtalet mellan facket och arbetsgivaren. Avtalet kommer att träda i kraft den 1 april. I avtalet står att alla som i dagsläget har 100% ska få vara kvar på 100%. Detta för att det har diskuterats om att alla 100% tjänster skulle bli 80%. Men så är nu inte fallet. Så frågan är nu om detta kommer rädda mig eller inte...
Och kommer jag att få gå ner på 80%, vad gör jag/vi då?
Blir vi kvar i Östersund eller inte?
Troligtvis så blir det en flytt till Sundsvall. Och då behöver jag ju ett jobb där...
Suck och stön!
Det här är inte kul. Det löser visserligen några problem men det skapar även nya.
Det jobbiga just nu är dock att behöva tala om detta för Erik. Vet inte hur han kommer att reagera...
Önska att jag kunde få ett klart och tydligt besked om hur många % jag kommer att få jobba, så att man kan ta ett beslut utefter beskedet. Har Erik och jag bara tagit ett beslut så är allt ok, då vet jag var vi står och kan acceptera det och börja jobba mot målet vi bestämt.
Det är ovissheten som är jobbig!

Ett liv med reslust i blodet

Den senaste tiden har jag haft på tok för mycket tid att tänka på saker hit och dit.
Jag har tänkt mycket på mitt liv. Har gjort reflektioner om hur jag levt mitt liv och hur det lett till det liv jag lever idag. Men har även haft funderingar på hur min framtid kan komma att se ut. Börjar tro att jag kanske har fått någon form av ålderskris...

Jag ångar inte för en sekund det jag gjort hitintills . Jag är faktiskt väldigt stolt över vad jag har åstadkommit, vilket känns skönt. Men jag vet inte om jag är lycklig med det liv jag har här och nu. Det känns som om det hela tiden är något som saknas, men jag vet inte vad. Tycker hela tiden att gräset är grönare på andra sidan...
Och det komiska med det hela är att jag har känt så här "så länge jag kan minnas". Alltså jag har känt lika dant under alla de år som jag idag ser tillbaka på som lyckade. Men när jag levde dem så saknades det alltid något, (ett undantag; OZ). Är inte det konstigt?

Under alla mina resor jorden över längtade jag till ett mera stabilt liv på en och samma plats, att slippa leva ur en resväska hela tiden. Nu har jag börjat skapa just ett sådant liv. Jag bor ihop men Erik i en tvåa och har ett bra jobb. Vi har seriöst pratat om att skaffa barn, även om det får vänta ett tag till. Det känns hur bra som helst att ha all denna trygghet, men...
Har du en gång varit ute och rest som jag så kommer du alltid att vilja ha mer av den varan. Och det är där jag är nu. Känner mig till en viss grad fängslad, jag vill ge mig ut igen på fler äventyr! Visst kommer Erik och jag kunna åka iväg på semester då och då, men det blir inte samma sak. Två semesterveckor är INTE det samma som tre månaders backpackande!
Gräset är alltid grönare på andra sidan...!
Jag har pratat lite med Erik om detta, men jag vet inte riktigt om han fattar helt hur jag känner det. Det är ju inte så att jag tänker packa mina väskor en dag och bara åka iväg igen. Men det lockar och jag känner mig rastlös.

Kom på en galen lösning i duschen för några dagar sen...
Om Erik och jag hittar en lägenhet och varsitt jobb som vi trivs med. Sedan försöker man hitta ett par som har liknande intressen och en lust att ut och resa i längre perioder. Och så delar man på "sitt liv" med det paret.
Vad jag menar är att tex Erik och jag bor i lägenheten och jobbar i ett år medan det andra paret är ute och backpackar under det året. Sedan byter man! Det andra paret flyttar in i lägenheten och "tar över" Eriks och mitt jobb och så är det våran tur att backpacka ett år och så håller man på. Då skulle man verkligen få det bästa av två världar!
Tekniskt sett skulle det ju fungera, kanske praktiskt med, men det skulle bli problematiskt att fixa till.

Se...! Jag har på tok för mycket tid till att tänka på saker...

Han och Hon

Har kanske gjort något dumt...
Ganska ofta den senaste tiden har mina tankar vandrat iväg till Han. Jag vet faktiskt inte varför. Det som jag just gjort är att jag läst en del gammla e-mail mellan Han och mig. Det fick mig givetvis att börja gråta, men också fundera över om jag kanske skulle kontakta honom igen. Jag vet att det antagligen inte är någon bra idé. Men ju mer jag tänker på honom desto mer nyfiken blir jag på var han är och vad han gör idag. Det är ju ändå 6 år (!) sedan vi träffades och 4 år sedan vi hade ordentlig kontakt för sista gången. Det är väl klart att jag är lite nyfiken på vad som hänt under åren, eller?!
Men hur skulle en "ny" kontakt från min sida uppfattas av omvärlden?
Jag menar; Han var min första riktiga kärlek och han kommer alltid att ha en bit av mitt hjärta, så är det bara. Det betyder inte att jag inte älskar Erik för det gör jag. Men man kan ju inte jämföra sin kärlek till en person med sin kärlek till en annan person. Och min kärlek till Han och Erik är som natt och dag.
Så skulle jag ta kontakt med Han igen för att se hur han har det och vad han gör idag, är det fel?! Betyder det att jag gör något fel gentemot Erik?
Måste jag tala om en sådan sak för Erik, och gör jag det inte går jag då bakom hans rygg?
För jag vill verkligen inte äventyra mitt nuvarande förhållande på grund av ett gamalt, det är det inte värt!
Försöker tänka på det omvänt... Om Erik skulle kontakta en gammal flickvän hur skulle jag ta det?!
Vad svårt, knepigt och invecklat det hela blev. Jag tror inte jag kommer ta kontakt med Han igen. Men jag kommer ändå fortsätta fundera och vara nyfiken på var han är och gör, det kommer jag inte komma ifrån tills jag vet.

Nu ler jag bara vid tanken på alla bra, roliga och fantastiska minnen som jag har från min tid i OZ tillsammans med Han. Dom kan ingen ta ifrån mig eller säga att det är "förbjudet" att tänka på.
*LER*

Cuddle Cub kommer alltid finnas vid min säng-sida vart i världen jag än befinna mig! ;o)

Välvilja eller Klavertramp?!

Då var man hemma igen efter en lång dag på jobbet...

Det jag gick och funderade över på vägen hem var hur många man trampat på tårna av välvilja?!
Jag fick nämligen en massa goda råd, tips och förslag idag om hur jag ska göra och tänka angående min framtid. Personen ifråga ville garanterat bara väl, medan jag kände att det där har jag nog bra koll på ändå.
Jag är fullt medveten om att man bör tänka igenom allt, och då menar jag ALLT, ordentligt innan man fattar några avgörande beslut om sitt liv. Visst kommer jag förr eller senare att ge mig in i saker som jag inte har tidigare erfarenhet av. Men jag är ändå någorlunda smart och har tillräckligt med kunskaper för att veta vad som måste tänkas igenom innan man gör förändringen.
Personen ifråga har egen erfarenhet inom området det gällde, så egentligen borde jag kanske ha spetsat ören ordentligt och tagit till mig alla goda råd jag fick. Men istället kände jag mig lätt irriterad och undrade hur dum personen trodde jag var, om jag inte kunde räkna ut vissa saker själv.

Vidare gick jag och funderade på det sätt som de goda råden lades fram till mig på. Kanske hade jag inte blivit irriterad om dom lagts fram på ett annat sätt?! Det kan mycket väl tänkas att jag hade reagerat annorlunda.
Och då dök frågan upp i mitt huvud; Hur många har man själv inte trampat på tårna av välvilja, utan att vara medveten om det? Kanske bara för att man lade fram de goda råden på ett sätt som av någon anledning blev stötande för mottagaren.

Blev summan av alla dessa grubblerier att man ska låta bli att ge goda råd?!
Nej, det tycker jag inte. Men man kanske ska vara lite aktsam på situationen, området för de goda råden och vilken relation man har till personen man ger råden till. Använd sunt förnuft! (Och det är något som jag tror gäller det mesta.)

Så förlåt till alla er som jag har trampat på tårna med goda råd!
(Jag visste inte bättre då...)

Svår balansgång

Tanken från början var att det här skulle vara ett ställe där jag kunde skriva ner tankar och funderingar kring livet. Jag ville inte ha någon blogg där jag bara skriver om vad jag gjort idag och hur dagen sett ut. Jag ville ha något mer intellektuellt och djupgående. Och egentligen vet jag inte om jag ville att folk som känner mig privat skulle känna till denna blogg. Det blir ju lite enklare när man kanske kan få feedback på tankar, funderingar och idéer från personer som inte känner en privat. I alla fall i bland.
Så alla ni som känner mig privat (vilket nog inte är många ännu...) missförstå mig rätt. Ni får mer än gärna läsa allt det jag skriver ihop här, men min tanke från början var inte riktigt så.

Vidare så har jag dock redan fått ett suget efter att skriva ner vardagliga saker. Det hände nämligen en del på jobbet idag, och jag skulle gärna vilja skriva av mig. Men då kommer nästa problem. Om jag skulle skriva av mig och börja nämna personer hit och dit, vart går då gränsen för vad jag kan skriva här?
Var går gränsen för att inte såra någon med det man skriver?
Det kan ju bli hur fel som helst om "fel" person läser och kanske missuppfattar saken. Så det gäller nog att tänka till både en och två gånger innan man skriver något om någon.
Och håller jag mig till min grundtanke om att skriva generellt om livet så slipper jag nog ovanstående problem.

Livet är inte lätt inte...

Blogg oskulden

Ja, då var blogg oskulden förlorad...
Frågan är bara om jag vet vad jag gett mig in på.

Hur som helst så har jag redan lyckats förlora, inte bara oskulden då, utan även motivationen och anledningen till att börja med detta. Var så entusiastisk när jag tidigare stod i duschen och kom på tanken att jag kunde börja blogga för att ventilera mina tankar och idéer om livet. Och att kanske här hitta någon att diskutera dem med.
Men efter allt strul och krångel med att försöka förstå mig på hur allt fungerar samt att få bloggen att se ut som jag vill har jag inge lust och energi kvar als.
Tror det får vara nog för idag...!

Världen skapades ju faktiskt inte på en dag...