Vad händer eller snarare inte händer?!?

Ja, den 5 december har ju passerat och jag har träffat killen från mötesplatsen IRL... Det var underbart mysigt, trevligt och jag hade verkligen kul! =)
Men det slog inte de gnistor om oss jag trodde att det skulle göra. Vet inte om jag blev lite besviken, men efter ett tag så kändes det nästan bara bra att man inte blev så där blixt kär. Då hade det nog varit väldigt jobbigt att bo så långt från varandra som vi gör.
Men det jag funderar på nu efter mötet är om jag kanske lever i en drömvärld eller om jag fortfarande ser allt genom ett par prinsessglasögon, som man gjorde när man var liten.
Oavsett vilket så är jag rädd att jag kommer sabba den lilla chans jag har hos denna kille. Allt har liksom slagits av och avstannat efter att jag åkte hem från Sthlm. När jag på kvällen ringde en snabb signal för att tala om att jag var hemma, att resan gått bra och för att säga god natt, verkade han mest besvärad över att jag ringde. Visst det var intensiva dagar och det kan lätt ha blivit för mycket på en gång (för oss båda!).
Vi hördes dock inte av på telefon förrän idag igen. Hade kanske inte väntat mig ett timlångt samtal men lite längre än 8 min i alla fall...
När vi pratat om nyår och jag frågade om han vill att jag skulle komma ner så fick jag ett svar att det ville han, för "trevligt folk är det alltid kul att ha omkring sig", eller i alla fall något åt det hållet.
Jag tänkte att jag tar det som ett ja och att jag i alla fall måste försöka...
Men börjar undra om han är något intresserad eller inte. Vet inte vad jag ska tro eller inte. Vi har ju kommit överens om att ta en sak i taget och låta tiden ha sin gång, att vi får se vart vi hamnar.
Jag antar dock att vi har två olika uppfattningar om vad innebörden av det egentligen är.
För jag tycker han verkar lite för ointresserad medan jag antar att han tycker jag tränger mig på och är för pushing. Och tycker han det så finns ju risken att han snart känner sig kvävd av mig.
Så är då allt detta för att jag har en viss uppfattning/hopp om hur det hela ska sluta, hur jag vill att det ska bli. Är det genom prinsessglasögonen jag tittar och ser ett "och så levde de lyckliga i alla sina dagar, SLUT!"
Jag vet inte! Jag känner bara att jag försöker ta en dag i taget och ta det lugnt, men hoppet finns där hela tiden. Och så i nästa stund blir jag arg på mig själv och tänker att ska inte jag kunna få vara bara JAG, och duger inte det så får det vara. Och så känns det rätt så skönt att jag inte känner starkare för honom än vad jag gör just nu, för då blir det inte allt för svårt att glömma honom.
Men hur ska jag vet hur jag ska agera för att inte förstöra det som eventuellt finns där och som kan ha chansen att växa till något stort (vilket jag verkligen tror på att det kan om vi bara ger det en chans och låter det få ta den tid det tar).
Antar att jag återigen är fast i mitt analytiska träsk och att jag grubblar för mycket på saker som faktiskt inte finns där. Det låter kanske konstigt, men jag har en suverän förmåga att se saker som inte finns och efter det analyserar jag sönder det tills jag har drivit mig själv galen. Och när jag sedan öppnar upp och pratar om det så är det ingen som fattar vad jag snackar om då det bara har existerat för mig i mitt huvud... Låter det mer begripligt nu?!? Nej, det förstår jag väl att det inte gjorde, detta finns ju bara i mitt huvud...
Nu får det vara slut på grubblerierna för idag!
God natt på er alla där ute!