Kompassnålens riktning

Jag ska inte ha min mens förrän om en vecka, men undrar om inte mina "humör svängningar" har börjat redan.
Känner mig vilsen. Jag har tappat bort min riktning, mitt mål, så nu står jag här och snurrar runt och vet inte vart jag ska eller vad jag vill längre.
Brukar känna så här ibland, men nu var det länge sedan.
Jag börjar ifrågasätta det mesta, blir velig och oroar mig över ALLT! Och det är i dessa stunder som jag brukar fatta lite knasiga beslut som jag får reda ut och ta konsekvenserna för senare.

Jag verkar generellt sätt ha ett behov att vara tillsammans med någon. Och jag tror det beror på att jag har behov av att känna mig älskad, sedd och bli bekräftad. Och ändå så har jag klara långa perioder i mitt liv som singel. Samt de behov som jag har är helt normala, vem har dem inte?
Men varför skulle jag inte klara av att ha ett lyckligt liv som singel?
Varför mår jag så dåligt över att vara singel?
Visst kunde jag känna mig förvirrad även när jag hade pojkvän, men ändå så var det inte på samma sätt.
Då visste jag fortfarande vart Norr, Söder och så vidare var. Jag kunde inte bara bestämma åt vilken riktnig jag ville gå. Nu vet jag inte ens vart riktningarna är, min inre kompass nål bara snurrar runt, runt, runt. Det är förvirrade och man börjar ifrågasätt nästan allt för att försöka få någon ordning på saker och ting. Jag vet inte om jag kanske försöker för mycket. Kanske skulle man bara ta saker för va de är och vänta ut saker och ting.
För mig är det dock väldigt svårt då jag är väldigt handlingskraftig. Att bara ta det lugnt och vänta gör mig rastlös. Jag är nämligen uppfostrad så att vill du något så arbeta för det för då har du en chans att nå dit. Det kommer nämligen inte gå din väg bara för att du vill, du måste själv påverka det. (Nu tror jag att jag börjar låta som "Alkemisten" av Paulo Coelho om någon av er lästen den. Om ni inte har gör det!!!).

Men så vad gör jag nu då när jag inte vet åt vilket håll jag vill?

Stråket del 2

Tja, jag kom visst ner till stråket ändå...
Vet dock inte om det var lyckat eller ej.
Fick följa med till en lite kort förfest hos folk som jag träffat på en fest tidigare. Jag hade ingen dricka men blev bjuden på lite grann. En var väldigt stark så jag drack långsamt (enligt mina mått mätt), var rädd att bli plakat annars...
Men det tog ju inte över huvud taget!!! Har varit mer eller mindre nykter hela kvällen, suck!
Och ikväll blev en sådan där kväll när jag önskar jag var lagom dragen för att tappa min blyhet...
När det är för många nya ansikten på en och samma gång blir jag blyg. Visst hade jag träffat de flesta en gång på fest tidigare men det är för lite.
Och så finns det ju förstås en riktig snygging...!!! (Eller två om jag ska vara ärlig, men den andra har tjej...)
Och jag står ju givetvis där som ett fån! Allt mitt mod och självförtroende hade väl runnit ut i Storsjön eller nåt. Hur patetisk får man bli?!?
Och resten av kvällen knallar jag bara runt runt runt utan att göra något egentligen. Och medan jag går där runt runt runt så tänker jag bara att jag vet vart jag heller skulle vilja vara...
Och så spritter jag till i ett fånigt leende så fort jag ser snyggingen. Undra vad han egentligen tror om mig. Hade jag en lite chans innan så är väl den borta nu!

Är dock så irriterad på mig själv att mitt självförtroende försvinner så lätt. Sitter även nu och tänker på att jag inte var rätt klädd, magen putar ut för mycket håret var en katastrof och så vidare...
Även irriterad över att jag inte lyckats skapa mig så många kontakter här ännu att jag bara svansar efter de få jag faktiskt känner. Det måste vara lite jobbigt för dem ibland med. Samt att det får mig att känna mig lite malplacerad när de stannar var annan meter för att hälsa på någon bekant. Om jag över huvud taget ser en enda människa jag känner igen på hela kvällen skulle det vara jackpott för mig. Men får väl försöka att se det lite positivt för jag känner ju ändå några fler nu än vad jag gjorde för ca tre månader sen... Något som går åt rätt håll... :/

Nej, nu ska jag gå och sova så jag orkar upp till jobbet imorgon, och sedan på stråket imorgon kväll, och sedan jobb dagen efter det och stråket den kvällen, och sedan ytterligare tre arbetsdagar med största sannolikhet dålig sömn under nätterna på grund av yran musiken som kommer nå min lägenhet...

Stråket...

Det har trots allt blivit en helt underbar kväll med sol och värme. Stråket pågår för fullt och jag skulle verkligen vilja sitta där nere och njuta av kvällen med ett glas vin eller så... Men så blev det inte!
Jag trodde jag hade folk att gå med, men det visade sig inte vara så. Det var i och för sig mitt fel då jag hade trott vi gjort upp planer men de var tydligen inte spikade, missförstånd! Ringde två andra bekanta men de kunde tyvärr inte... Slängde ut ett desperat meddelande på facebook om att jag ville gå om någon var intresserad, men icke...
Tänkte att jag kan väl gå dit ändå och kanske sitta i ett litet hörn för mig själv. Så jag knallade ner... Kom fort hem igen, det kändes för avigt att sitta själv där och inte sprang jag på någon bekant heller. Vet inte vad som kom över mig, men kände att till sist brände tårarna innanför ögonlocken. Jag kände mig bara så otroligt ensam!!! Det blev ju bara värre när jag såg alla små och stora sällskap ha kul och skratta tillsammans.
Så återigen blir det en kväll ensam framför TV:n. Roligare kunde man ju ha haft i kväll i alla fall...!

En underbar dag

Kom hem från grillningen med ett leende på läpparna =)
Har haft en helt otrolig kväll. Den går inte att beskriva. Att så många människor som jag inte känner kan få mig att känna mig så välkommen. Kunde verkligen slappna av och bara ha kul.
Och så min "date"... Vet inte var jag ska börja... Han är helt otrolig!!! Ord räcker inte att beskriva honom, man måste träffa honom för att förstå. Jag är så glad att jag får lära känna honom. Och hur mycket jag än önskar att omständigheterna vore annorlunda så har de ju skapat honom till den han är idag. Önskar jag kände honom innan allt hände, samtidigt som jag ändå är lite lättad att jag inte gjorde det, för det hade nog varit jobbigt att gå igenom.
Jag tror ta mig tusan att jag börjar skapa mig ett riktigt liv här upp och det känns så bra!!! (Tyvärr Annica, jag kanske inte kommer hemmåt änn på ett tag...)

När jag nu kom hem så slog jag ju givetvis på datorn för att lägga till några av mina nyfunna vänner på facebook. Samt givetvis för att skriva detta innlägg. Inser att jag verkligen måste ta bort funktionen på msn som gör att den startas automatiskt när datorn gå igång...
Nu fick jag träna på min holländska igen vilket givetvis är kul men frustrerande när jag inte förstår allt (den är riktigt riktigt ringrostig nu... suck!). Men framför allt väckte det en massa tankar och kännslor till liv... För det var inte riktigt vem som helst jag pratade med... Nämligen Hans pappa... Vi fick en bra kontakt när jag var i Holland och jag har faktiskt pratat mer med honom än Han efter Holland. Vilket kanske inte är så konstigt i och för sig. Fick reda på att en killkompis där nere väntade barn, vilket var kul att höra! Och så frågade pappan om jag hade någon kontakt med honom... Vad ska man säga!?!? Jag strualde not till saker ordentlig när jag var där nere, och är inte säker på att de faktiskt vill ha kontakt med mig... Så jag sa faktiskt som det var, men undrar nu i efterhand om det egentligen var så smart.
Önskar att den här kvällen hade fått sluta "bra". Hade så gärna gått och lagt mig med ett leende på läpparna, men så lär det inte bli nu. Kommer säkert ligga och fundera på vad min komentar har "ställt till" med...
Ibland är jag för ärlig och tänker inte riktigt efter ordentlig innan jag öppnar käften...

Tillbaka i vardagen

Nu är jag lite positivare än vad jag var igår...
Men tvivlar inte på att jag kommer hamna i den ångesten många gånger om igen, kanske redan ikväll igen om jag har otur...

Just nu vräker det verkligen ner regn, det får inte mitt humör att stiga direkt.
Blev glad tidigare i morse då jag fick kontakt med en "gammal" vän igen via msn. Men det verkar som om det urartar igen på samma sätt som sist, tror det kallas kultur krockar... Suck! Och jag som trodde personen i fråga hade vuxit upp under åren som gått. Vi får väl se hur de utvecklar sig...

Ska i alla fall försöka få lite gjort idag, även om det verkar mer eller mindre hopplöst. Jag har verkligen ingen självdisciplin när det gäller att ta itu med vardagsgörat. Ovikt tvätt i en hög lika stor som K2 och en diskhög lika stor som Mount Everest... Jag har lite att göra, suck! Det är väl lika bra att ta itu med det istället för att sitta här och försöka undvika det hela. Det fixar ju inte sig själv direkt.

Vad har jag gett mig in på?!?!?

Jag har smått panik och ångest. Tänk om allt går åt helvete...
Tänk om jag sårar någon... Tänk om jag sviker någons förtroende...
Varför är jag ett sådant vrak så fort jag är singel?!??
Vad är jag så rädd för?
Varför kan jag inte bara slappna av och bara ta saker för vad de är, ha kul och njuta av livet! Njuta av eventuell uppmärksamhet oavsett vart den kommer ifrån.
Detta kan inte vara "normalt" betéende, eller!?!?
Och hur blir jag "normal", vad nu det innebär med att vara normal?!?

Allt jag egentligen vill är att vara en bra människa och medmänniska till de som finns runt om mig. Jag försöker verkligen mitt bästa men det känns bara som om jag misslyckas hela tiden. Och kom nu inte och säg att jag försöker för mycket och att det är felet, för det tror jag inte längre på.

Jag lyckas för det mesta bryt ihop så här efter att jag druckit lite. Det är inte kul med all ångest, panik och osäkerhet som bara väller ut. Är nästa rädd de gånger jag dricker att det ska bli så här. Samtidigt som jag tror att en anledning till att jag dricker just för att jag behöver få ut allt och lätta på trycket.

Nu ska jag krypa till sängen och dra täcket över huvudet och gömma mig tills jag blivit lite mer inställsam till livet igen...
Hoppas vi syns snart igen... :P

Mmmmm.... Sexy! =)

Fortfarande lite lite berusad...
Sitter och tittar på "Ett herrans liv", för första gången i mitt liv...
Och det av en enda annledning;
Persbrandt är såååå manligt sexig...

Cuba Libre minus lime

Är lite dragen... Hi hi hi =)
Är inne på mitt 4 glas med rom o cola, slurp! Det är så gött att jag glömmer att dricka långsamt hi hi hi! Men vad tusan gör det då jag är ledig imorgon... INGET!!! Problemet är att nu är colan slut och nästan romen med för den delen... Suck! Får väl gå till systemet imorogn och fixa en ny flaska rom att ha att ligga i kylskåpet.
Det tråkiga är att jag sitter ensam och dricker (även om det har sin charm det med...).
Vet inte om detta är något dåligt, att dricka ensama alltså... Det var iaf något som jag började med efter att mitt förhållande sprack. Men tror ändå inte att jag dricker för att jag mår dåligt. Det var bara det att jag inte kände att jag "kunde" dricka alkohol som jag ville när jag var i förhållandet med mitt ex. Även om han inte hindrade mig på något sätt, det blev väl en mental spärr för mig på något vis.
Men nog pratat om honom, han har rört till mitt liv för sista gången (hoppas jag)...
Har ju mer elller mindre en date på onsdag kväll, vet inte hur jag ställer mig till den faktiskt. Känner mig smikrad men inte redo. Killen har en otrolig personlighet och jag vill gärna lära känna honom bättre, men så finns det stora "MEN..." där. Vill inte att han ska hoppas på för mycket, han har gått i genom tillräkligt för två liv ändå...
F-*-N vad JAG gör allt kompliserat! Det har jag alltid gjort och det verkar inte som om jag någonsin lär mig.
Nu öskar jag bara att jag kunde ta ett glas rom o cola till... Det skulle verkligen sitta fint och peta mig den sita biten över till att kunna kalla mig full... SKÅL!!!

Kan inte sova...

...har på tok för många tankar som snurrar runt just nu.
Nu undrar jag om jag inte tog fel beslut ändå...
Fast att jag faktiskt tror att det bara är en stunds svaghet och osäkerhet. Att jag imorgon när det är ljust och dag igen kommer känna mig säker och trygg på att jag tog rätt beslut. Natten och kvällen är den jobbigast tiden på dygnet, för då är det bara du och dina tankar.

Men vad tänkte han på?
Hur trodde han att jag skulle reagera?
Är riktigt lockad att ringa honom på momangen och säga att vi gör ett försök till, att jag saknar honom. F-N vad tårarna bränner bakom ögonlocken...
Det är så tomt och ensamt i sängen nu när jag skulle sova och jag tror att det var därför jag började tänka på honom igen. Vi hade många fina stunder tillsammans och dem saknar jag. Försöker även tänka på de saker som var mindre bra för att intala mig att jag har tagit rätt beslut. Vissa saker är jag ju riktigt glad över att slippa :P
Det skulle ju vara den enkla och bekväma vägen att gå, att ge honom en chans till. Jag lider faktiskt med honom att han fick ett nej av mig, det kan inte ha varit kul. Och nu har jag sårat honom... Det känns inte bra als, jag bryr mig om honom fortfarande. För gjorde jag inte det så skulle ju inte detta vara så nedrans jobbigt!
Jag trodde jag var över honom och så rivs allt upp igen, jag orkar och vill inte.
Ser knappt skärmen längre...
Antar att det bästa är att försöka sova lite så att jag inte får mer migränanfall, ser plufsig ut i ansiktet imorgon och orkar med jobbet.

Karlar - man kan inte leva med dem och man kan inte leva utan dem. Så sant som det är sagt tusentals gånger om!

Vad ska man tro?

Jag som verkligen inte trodde att mitt ex skulle vilja ha mig tillbaka...
Snacka om hur fel man kan ha! Lika chockad som jag blev över att han ville göra slut lika förvånad är jag nu över att han ville göra ett nytt försök. Vad ska jag tro?
Han hävdade att jag var det bästa som hänt honom. Kunde han inte ha kommit på det lite tidigare...!?!? Det är nämligen för sent nu. Jag känner och ser inte på honom på samma sätt nu som jag gjorde då jag var tillsammans med honom. Det skulle verkligen inte fungera.
Ändå blev jag så ledsen, arg och sårad över att höra allt idag. Det rörde upp så mycket känslor hos mig som jag inte var beredd på. Jag bryr mig otroligt mycket om honom fortfarande, skulle jag neka till det så skulle jag ljuga.
När han undrade om tre månader var skillnaden mellan något som kunde blivit fantastiskt och något som rinner ut i sanden, blev jag så arg. Det lät som om det skulle varit mitt fel. Samt tre månader är ändå en lång tid när man under dessa tre månader hela tiden arbetar och bearbetar med att vänja sig vid att vara singel igen och att glömma någon som betytt så mycket för en. Uppenbarligen så var han inte den rätta, hade han varit det hade fjärilarna börjat flyga i magen på mig igen vi blotta tanken på att vi kanske kunde bli ett par igen. Men det gjorde de inte...
Jag övervägde dock i bråkdelen av en sekund att ta tillbaka honom, men att göra det bara för att man känner sig ensam och behöver närhet är inte rätt.

Hur lite jag än vill erkänna ens för mig själv så tror jag att jag redan har mött mannen i mitt liv. Och honom kommer jag aldrig att få, vilket jag har kommit att acceptera, det tog mig "bara" två och ett halv år!
Men det är den mannen som fortfarande lockar fram ett pirr i magen då och då...
Frågan är när hoppet överger en? Om man ska tro ordspråket så är hoppet det sista som kommer överge mig...

Back on track...!?!?

Det har hänt en hel del sedan sist...
Vet inte var jag ska börja och vad jag faktiskt vill dela med mig av.
Men det uppenbara är ju att jag nu är singel igen. Det kom verkligen som en chock för mig, såg inte att det skulle komma. Första två veckorna var jag verkligen totalt nere, det var så otroligt tungt. Det kändes som om mitt liv var slut, att det inte fanns någon mening med det längre. Men jag förstod dock att det inte var mitt fel att det gick som det gick, och det stärkte mig sakta men säkert och jag bestämde mig att "ta tillbaka" mitt liv igen. Det går om en sakta så i alla fall åt rätt håll. Men jag blev förvånad över att man binder sig så, och bygger upp så mycket av ens eget liv vid en annan person. Att man hinner får så mycket gemensamt och skapa så många drömmar och mål tillsammans på ett och halvt år...
Jag saknar det vi hade tillsammans men skulle inte ta tillbaka honom om han skulle komma och be om det (tror dock verkligen inte att han skulle det). Jag har gått för långt i min bearbetning av det hela för att kunna bli tillsammans med Erik igen.
Efter att den första chocken och sorgen gett med sig började jag på något vis "jaga" en ny kille igen. Jag ville egentligen inte ha en ny pojkvän, kände mig absolut inte redo för ett förhållande så snart igen, men jag tittade hela tiden lite extra på varje kille jag såg. Så jag antar att det jag egentligen saknade var närheten till någon, att tillhöra någon, veta att någon väntar på just mig och så vidare.
Men sen har jag ju alltid varit lite killtokig så den delen av mig aktiverades säkert rätt snart igen ;) Men idag när jag gick hem från en födelsedagsfika kändes det som om jag nu ger upp "letandet" efter en ny kille. Det tar för mycket energi att fortsätta så och letar man så mycket hela tiden så leder det ingen vart. Det får helt enkelt komma vart efter på ett spontant sätt. Det jag ska fokusera på just nu är mig själv. Att skapa ett liv som jag trivs med och gör mig lycklig. Måste finna mig själv och min egen vilja igen, inse att jag har friheten att göra precise vad jag vill och när jag vill. Jag behöver inte längre ta hänsyn till någon mer än just mig... :o)