Känner mig vilsen. Jag har tappat bort min riktning, mitt mål, så nu står jag här och snurrar runt och vet inte vart jag ska eller vad jag vill längre.
Brukar känna så här ibland, men nu var det länge sedan.
Jag börjar ifrågasätta det mesta, blir velig och oroar mig över ALLT! Och det är i dessa stunder som jag brukar fatta lite knasiga beslut som jag får reda ut och ta konsekvenserna för senare.
Jag verkar generellt sätt ha ett behov att vara tillsammans med någon. Och jag tror det beror på att jag har behov av att känna mig älskad, sedd och bli bekräftad. Och ändå så har jag klara långa perioder i mitt liv som singel. Samt de behov som jag har är helt normala, vem har dem inte?
Men varför skulle jag inte klara av att ha ett lyckligt liv som singel?
Varför mår jag så dåligt över att vara singel?
Visst kunde jag känna mig förvirrad även när jag hade pojkvän, men ändå så var det inte på samma sätt.
Då visste jag fortfarande vart Norr, Söder och så vidare var. Jag kunde inte bara bestämma åt vilken riktnig jag ville gå. Nu vet jag inte ens vart riktningarna är, min inre kompass nål bara snurrar runt, runt, runt. Det är förvirrade och man börjar ifrågasätt nästan allt för att försöka få någon ordning på saker och ting. Jag vet inte om jag kanske försöker för mycket. Kanske skulle man bara ta saker för va de är och vänta ut saker och ting.
För mig är det dock väldigt svårt då jag är väldigt handlingskraftig. Att bara ta det lugnt och vänta gör mig rastlös. Jag är nämligen uppfostrad så att vill du något så arbeta för det för då har du en chans att nå dit. Det kommer nämligen inte gå din väg bara för att du vill, du måste själv påverka det. (Nu tror jag att jag börjar låta som "Alkemisten" av Paulo Coelho om någon av er lästen den. Om ni inte har gör det!!!).
Men så vad gör jag nu då när jag inte vet åt vilket håll jag vill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar