Jag som verkligen inte trodde att mitt ex skulle vilja ha mig tillbaka...Snacka om hur fel man kan ha! Lika chockad som jag blev över att han ville göra slut lika förvånad är jag nu över att han ville göra ett nytt försök. Vad ska jag tro?
Han hävdade att jag var det bästa som hänt honom. Kunde han inte ha kommit på det lite tidigare...!?!? Det är nämligen för sent nu. Jag känner och ser inte på honom på samma sätt nu som jag gjorde då jag var tillsammans med honom. Det skulle verkligen inte fungera.
Ändå blev jag så ledsen, arg och sårad över att höra allt idag. Det rörde upp så mycket känslor hos mig som jag inte var beredd på. Jag bryr mig otroligt mycket om honom fortfarande, skulle jag neka till det så skulle jag ljuga.
När han undrade om tre månader var skillnaden mellan något som kunde blivit fantastiskt och något som rinner ut i sanden, blev jag så arg. Det lät som om det skulle varit mitt fel. Samt tre månader är ändå en lång tid när man under dessa tre månader hela tiden arbetar och bearbetar med att vänja sig vid att vara singel igen och att glömma någon som betytt så mycket för en. Uppenbarligen så var han inte den rätta, hade han varit det hade fjärilarna börjat flyga i magen på mig igen vi blotta tanken på att vi kanske kunde bli ett par igen. Men det gjorde de inte...
Jag övervägde dock i bråkdelen av en sekund att ta tillbaka honom, men att göra det bara för att man känner sig ensam och behöver närhet är inte rätt.
Hur lite jag än vill erkänna ens för mig själv så tror jag att jag redan har mött mannen i mitt liv. Och honom kommer jag aldrig att få, vilket jag har kommit att acceptera, det tog mig "bara" två och ett halv år!
Men det är den mannen som fortfarande lockar fram ett pirr i magen då och då...
Frågan är när hoppet överger en? Om man ska tro ordspråket så är hoppet det sista som kommer överge mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar