Upp och ner, ner och upp...

Denna dag har minsann gått som en jojo upp och ner...
Gårdagen slutade med att det finns en ynka chans att vi kanske, kanske, kanske får en lägenhet ganska så snart. Hoppas så!!!
Sov bra under natten men var nervös inför dagen på morgonen, lite ont i magen. Kom till jobbet och det gick ok. Sedan rullades en massa säkerhets saker upp, så nu går man runt och är på sin vakt konstant. Kollar både en och två gånger över axeln för säkerhets skull. Får se hur detta fortlöper under morgondagen. Dagen på jobbet i övrigt var toppen! Kan inte riktigt minnas sist jag hade så roligt på jobbet, gick med ett leende på läpparna nästan hela vägen hem.
Väl hemma ligger posten och väntar på en, inget till mig som det såg ut först. Men kvar i brevinkastet satt ett brev... Och det var det brevet som fick mitt goda humör att sjunka igen. Det är definitivt inget brev som man som tjej eller kvinna vill ha. Så nu får jag gå och vara orolig i 3 månader innan jag får ett ordentligt svar om jag bör bli riktigt ordentligt orolig eller ej. Jag hoppas så att det verkligen inte är något att oroa sig för. Det borde vara förbjudet att få sådana brev, det måste finnas ett bättre sätt att sköta sådant på. Framför allt att jag nu måste vänta i 3 månader innan jag vet något säkert... suck! Jag vill veta NU!!!
Det är rätt tröttsamt att ha en dag med så mycket känslor som är positiva ena stunden och så i nästa stund negativa.
Ska gå och tröst äta lite choklad, syns imorn'!

Icke ungdomlig tjej söker bostad

Jag hade riktigt kul i går kväll. Fötterna värkte dock ordentligt efteråt. Och idag har jag varit stel i hela kroppen, man är tydligen inte någon ungdom längre...
Hur tusan ska det bli när man blir ännu äldre?!? Knappt att jag vågar tänka på det eftersom jag har ett dåligt knä redan nu. Kommer väl med min otur hamna i rullstol vi 45 års ålder eller så... Aja, får ta det då, nu orkar jag inte med att tänka på sådan tråkigheter.
Kändes dock rätt bra att få en ordentlig genomkörare på Danspasset i dag, det behövdes för att mjuka upp kroppen igen.

Vet inte riktigt vad mer jag ska skriva... Det gick ju så bra där ett tag att komma på olika ämnen att skriva om, men nu är det slut på idéer... Suck!
Ni får väl ta det hela för vad det blir. Nu ska jag ut på nätet och försöka hitta en bostad, så att man om ca 2 månader inte är bostadslös... Så om ni vet någon ledig 2:a i Östersund, Lugnvik, Trovalla, Frösön eller Brunflo tipsa mig vet jag!

"Stackars Askungen..."

Det var ett tag sedan sist...
Har helt enkelt inte haft ork eller lust till att skriva något, eller haft något ämne att skriva om för den delen.

Sitter nu och väntar på att en kompis till mig ska dyka upp och så ska vi göra en stor vårstädning av hela min lägenhet. He he... bra att ha kompisar ibland så att man kan muta dom att komma och hjälpa till med städning ;o)
Nejdå, jag har faktiskt erbjudit henne betalt för det. Samt att efter det att vi har städat så ska vi drika vin och äta kex med ost och vindruvor, mums! Och medan vinet stiger oss åt huvudet så ska det väl spelas någon typisk "chick-flick" som vi kan skratta och snacka skit till. Jag ser fram emot det här, det ska bli kul!
Erik är ju bara i Sundsvall, (saknar dig enormt mycket gubben, puss puss) så han är ju inte till någon nytta. Samt att när han väl är här så vill man ju göra annat än städa... ;o)
Så nu hoppas jag att vi får det fint i lägenheten tills dess att mina föräldrar kommer upp på ett kort besök nästa helg, samt att när vi väl får flytt städningen så är det förhoppningsvis lite mindre skit att städa bort.

Nej, nu ska jag faktiskt börja städa lite smått tills hon kommer. Men först ska det på hög städmusik, annars går det inte als... ;o)

"Sätt igång nu, skynda, ila
vi har inte tid att vila..."

Huvudet är inte med...

Idag har inte varit min dag. Tror jag är inne i någon form av ordentlig svacka...
Skulle på ett möte i morse före jobbet, skulle just kliva in i huset så ringer mobilen. Mötet blev inställt pga sjukt barn. Jaha...
Då var ju frågan vad jag skulle göra i en hel timme tills jag skulle börja jobba. Tänkte att biblioteket blir bra, där är varmt och man kan sjunka ner i någon fåtölj med en skvaller tidning eller så. Sagt och gjort, knallade dit! Men... dom öppnade inte förrän kl tio!!!! Det borde jag kanske kunnat räkna ut, jag bor ju för tusan i Östersund (!) finns det något som öppnar före tio, nej just det!
Då fick det bli busstationen och dela bänk med a-lagarna, suck! Jag höll mig i alla fall varm...
Kom till jobbet och beklagade mig lite. Skulle sedan ta hand om "safen" och istället för att larma av först så började jag öppna skåpet... Javisst, larmet gick igång vad annars!
Resten av arbetsdagen fortlöpte, om än långsamt, långsamt, utan några fler missöden.
Jag var trött, orkeslös och nästan apatisk när jag kom hem efter jobbet. Men insåg rätt snart att jag behöver något att äta till lunch imorgon. Så det vad bara att ta tag i det hela och sätta igång med mat. Det fick bli en lätt och snabb fiskgratäng i ugnen.
Hade lagt på en folie bit över för att inte bränna fisken, men efter 10 min var fisken inte det minsta varm. Så jag var tvungen att stoppa in den igen.
Jag vet inte om jag tänkte als eller om min hjärna fick kortslutning, men jag tog tag i formen och skulle ställa in den i ugnen igen... Det var ju bara det att jag glömde gryt lapparna... AJ AJ AJ AJ!!! Under iskallt vatten i 10 min tills jag inte kände mina fingrar längre och så på med salva.
Det verkar inte bli några blåsor som jag först befarade, kanske bara en liten, men skinnet är smält. Jag får väl vara glad att det inte blev värre.
Men fråga mig inte vad jag tänkte med eller på för det vet jag inte, lika dant med "safen" i morse... Jag är nog lite disträ!

Urk...

Idag har inte varit någon rolig dag, eller ja, så illa har den väl inte varit men jag är bara såååå trött just nu!

Att man bara kan bli så irriterad av en enda person. Och det om och om igen...!
Jag försöker verkligen att dra jämt med denna person men jag kan bara inte. Och så fort personen i fråga öppnar munnen så känner jag irritationen komma. Och det är hemskt att känna så. Jag blir faktiskt arg på mig själv över att jag reagerar som jag gör. Men det är som om när man väl börjat irritera sig på något hos en person så blir det till sist att man irriterar sig på allt denna person gör och säger. Till slut på hela personens existens nästan...
Jag vill faktiskt inte känna så här, men hur ska jag göra för att ta bort denna irritation?!
Snälla någon hjälp mig!

Ovisshet

Fick idag besked om att jag med största sannolikhet kommer att få gå ner till 80% efter att min provanställning går ut om två veckor.
Det som eventuellt kan rädda mig är att idag kom det nya avtalet mellan facket och arbetsgivaren. Avtalet kommer att träda i kraft den 1 april. I avtalet står att alla som i dagsläget har 100% ska få vara kvar på 100%. Detta för att det har diskuterats om att alla 100% tjänster skulle bli 80%. Men så är nu inte fallet. Så frågan är nu om detta kommer rädda mig eller inte...
Och kommer jag att få gå ner på 80%, vad gör jag/vi då?
Blir vi kvar i Östersund eller inte?
Troligtvis så blir det en flytt till Sundsvall. Och då behöver jag ju ett jobb där...
Suck och stön!
Det här är inte kul. Det löser visserligen några problem men det skapar även nya.
Det jobbiga just nu är dock att behöva tala om detta för Erik. Vet inte hur han kommer att reagera...
Önska att jag kunde få ett klart och tydligt besked om hur många % jag kommer att få jobba, så att man kan ta ett beslut utefter beskedet. Har Erik och jag bara tagit ett beslut så är allt ok, då vet jag var vi står och kan acceptera det och börja jobba mot målet vi bestämt.
Det är ovissheten som är jobbig!

Ett liv med reslust i blodet

Den senaste tiden har jag haft på tok för mycket tid att tänka på saker hit och dit.
Jag har tänkt mycket på mitt liv. Har gjort reflektioner om hur jag levt mitt liv och hur det lett till det liv jag lever idag. Men har även haft funderingar på hur min framtid kan komma att se ut. Börjar tro att jag kanske har fått någon form av ålderskris...

Jag ångar inte för en sekund det jag gjort hitintills . Jag är faktiskt väldigt stolt över vad jag har åstadkommit, vilket känns skönt. Men jag vet inte om jag är lycklig med det liv jag har här och nu. Det känns som om det hela tiden är något som saknas, men jag vet inte vad. Tycker hela tiden att gräset är grönare på andra sidan...
Och det komiska med det hela är att jag har känt så här "så länge jag kan minnas". Alltså jag har känt lika dant under alla de år som jag idag ser tillbaka på som lyckade. Men när jag levde dem så saknades det alltid något, (ett undantag; OZ). Är inte det konstigt?

Under alla mina resor jorden över längtade jag till ett mera stabilt liv på en och samma plats, att slippa leva ur en resväska hela tiden. Nu har jag börjat skapa just ett sådant liv. Jag bor ihop men Erik i en tvåa och har ett bra jobb. Vi har seriöst pratat om att skaffa barn, även om det får vänta ett tag till. Det känns hur bra som helst att ha all denna trygghet, men...
Har du en gång varit ute och rest som jag så kommer du alltid att vilja ha mer av den varan. Och det är där jag är nu. Känner mig till en viss grad fängslad, jag vill ge mig ut igen på fler äventyr! Visst kommer Erik och jag kunna åka iväg på semester då och då, men det blir inte samma sak. Två semesterveckor är INTE det samma som tre månaders backpackande!
Gräset är alltid grönare på andra sidan...!
Jag har pratat lite med Erik om detta, men jag vet inte riktigt om han fattar helt hur jag känner det. Det är ju inte så att jag tänker packa mina väskor en dag och bara åka iväg igen. Men det lockar och jag känner mig rastlös.

Kom på en galen lösning i duschen för några dagar sen...
Om Erik och jag hittar en lägenhet och varsitt jobb som vi trivs med. Sedan försöker man hitta ett par som har liknande intressen och en lust att ut och resa i längre perioder. Och så delar man på "sitt liv" med det paret.
Vad jag menar är att tex Erik och jag bor i lägenheten och jobbar i ett år medan det andra paret är ute och backpackar under det året. Sedan byter man! Det andra paret flyttar in i lägenheten och "tar över" Eriks och mitt jobb och så är det våran tur att backpacka ett år och så håller man på. Då skulle man verkligen få det bästa av två världar!
Tekniskt sett skulle det ju fungera, kanske praktiskt med, men det skulle bli problematiskt att fixa till.

Se...! Jag har på tok för mycket tid till att tänka på saker...

Han och Hon

Har kanske gjort något dumt...
Ganska ofta den senaste tiden har mina tankar vandrat iväg till Han. Jag vet faktiskt inte varför. Det som jag just gjort är att jag läst en del gammla e-mail mellan Han och mig. Det fick mig givetvis att börja gråta, men också fundera över om jag kanske skulle kontakta honom igen. Jag vet att det antagligen inte är någon bra idé. Men ju mer jag tänker på honom desto mer nyfiken blir jag på var han är och vad han gör idag. Det är ju ändå 6 år (!) sedan vi träffades och 4 år sedan vi hade ordentlig kontakt för sista gången. Det är väl klart att jag är lite nyfiken på vad som hänt under åren, eller?!
Men hur skulle en "ny" kontakt från min sida uppfattas av omvärlden?
Jag menar; Han var min första riktiga kärlek och han kommer alltid att ha en bit av mitt hjärta, så är det bara. Det betyder inte att jag inte älskar Erik för det gör jag. Men man kan ju inte jämföra sin kärlek till en person med sin kärlek till en annan person. Och min kärlek till Han och Erik är som natt och dag.
Så skulle jag ta kontakt med Han igen för att se hur han har det och vad han gör idag, är det fel?! Betyder det att jag gör något fel gentemot Erik?
Måste jag tala om en sådan sak för Erik, och gör jag det inte går jag då bakom hans rygg?
För jag vill verkligen inte äventyra mitt nuvarande förhållande på grund av ett gamalt, det är det inte värt!
Försöker tänka på det omvänt... Om Erik skulle kontakta en gammal flickvän hur skulle jag ta det?!
Vad svårt, knepigt och invecklat det hela blev. Jag tror inte jag kommer ta kontakt med Han igen. Men jag kommer ändå fortsätta fundera och vara nyfiken på var han är och gör, det kommer jag inte komma ifrån tills jag vet.

Nu ler jag bara vid tanken på alla bra, roliga och fantastiska minnen som jag har från min tid i OZ tillsammans med Han. Dom kan ingen ta ifrån mig eller säga att det är "förbjudet" att tänka på.
*LER*

Cuddle Cub kommer alltid finnas vid min säng-sida vart i världen jag än befinna mig! ;o)

Välvilja eller Klavertramp?!

Då var man hemma igen efter en lång dag på jobbet...

Det jag gick och funderade över på vägen hem var hur många man trampat på tårna av välvilja?!
Jag fick nämligen en massa goda råd, tips och förslag idag om hur jag ska göra och tänka angående min framtid. Personen ifråga ville garanterat bara väl, medan jag kände att det där har jag nog bra koll på ändå.
Jag är fullt medveten om att man bör tänka igenom allt, och då menar jag ALLT, ordentligt innan man fattar några avgörande beslut om sitt liv. Visst kommer jag förr eller senare att ge mig in i saker som jag inte har tidigare erfarenhet av. Men jag är ändå någorlunda smart och har tillräckligt med kunskaper för att veta vad som måste tänkas igenom innan man gör förändringen.
Personen ifråga har egen erfarenhet inom området det gällde, så egentligen borde jag kanske ha spetsat ören ordentligt och tagit till mig alla goda råd jag fick. Men istället kände jag mig lätt irriterad och undrade hur dum personen trodde jag var, om jag inte kunde räkna ut vissa saker själv.

Vidare gick jag och funderade på det sätt som de goda råden lades fram till mig på. Kanske hade jag inte blivit irriterad om dom lagts fram på ett annat sätt?! Det kan mycket väl tänkas att jag hade reagerat annorlunda.
Och då dök frågan upp i mitt huvud; Hur många har man själv inte trampat på tårna av välvilja, utan att vara medveten om det? Kanske bara för att man lade fram de goda råden på ett sätt som av någon anledning blev stötande för mottagaren.

Blev summan av alla dessa grubblerier att man ska låta bli att ge goda råd?!
Nej, det tycker jag inte. Men man kanske ska vara lite aktsam på situationen, området för de goda råden och vilken relation man har till personen man ger råden till. Använd sunt förnuft! (Och det är något som jag tror gäller det mesta.)

Så förlåt till alla er som jag har trampat på tårna med goda råd!
(Jag visste inte bättre då...)

Svår balansgång

Tanken från början var att det här skulle vara ett ställe där jag kunde skriva ner tankar och funderingar kring livet. Jag ville inte ha någon blogg där jag bara skriver om vad jag gjort idag och hur dagen sett ut. Jag ville ha något mer intellektuellt och djupgående. Och egentligen vet jag inte om jag ville att folk som känner mig privat skulle känna till denna blogg. Det blir ju lite enklare när man kanske kan få feedback på tankar, funderingar och idéer från personer som inte känner en privat. I alla fall i bland.
Så alla ni som känner mig privat (vilket nog inte är många ännu...) missförstå mig rätt. Ni får mer än gärna läsa allt det jag skriver ihop här, men min tanke från början var inte riktigt så.

Vidare så har jag dock redan fått ett suget efter att skriva ner vardagliga saker. Det hände nämligen en del på jobbet idag, och jag skulle gärna vilja skriva av mig. Men då kommer nästa problem. Om jag skulle skriva av mig och börja nämna personer hit och dit, vart går då gränsen för vad jag kan skriva här?
Var går gränsen för att inte såra någon med det man skriver?
Det kan ju bli hur fel som helst om "fel" person läser och kanske missuppfattar saken. Så det gäller nog att tänka till både en och två gånger innan man skriver något om någon.
Och håller jag mig till min grundtanke om att skriva generellt om livet så slipper jag nog ovanstående problem.

Livet är inte lätt inte...

Blogg oskulden

Ja, då var blogg oskulden förlorad...
Frågan är bara om jag vet vad jag gett mig in på.

Hur som helst så har jag redan lyckats förlora, inte bara oskulden då, utan även motivationen och anledningen till att börja med detta. Var så entusiastisk när jag tidigare stod i duschen och kom på tanken att jag kunde börja blogga för att ventilera mina tankar och idéer om livet. Och att kanske här hitta någon att diskutera dem med.
Men efter allt strul och krångel med att försöka förstå mig på hur allt fungerar samt att få bloggen att se ut som jag vill har jag inge lust och energi kvar als.
Tror det får vara nog för idag...!

Världen skapades ju faktiskt inte på en dag...