Mig själv?
Min omgivning?
Jag ska anses vara vuxen men undrar om jag verkligen är det. Jag går omkring och tycker synd om mig själv och ältar det om och om igen. "Det är inget en vuxen gör". Det är ett barnsligt och omoget beteende! En vuxen person accepterar situationen och går vidare eller tar itu med saker och ting och ser till att det som inte är bra blir bra, i alla fall bättre!
Att tycka synd om sig själv är inget attraktivt! I tell you about it!
Och det där med att det bara är att gå ut och ta för dig... Kan någon tala om för mig hur man gör det!
Man är upp lärd sedan barnsben att man inte ska tro att man är något, man ska inte gå gentemot normen och sticka ut på något vis. Men hur ska man då kunna våga ta för sig och vara stolt över den man är. För då går du ju emot allt det du har lärt dig.
Och allt går inte bara att "ta".
Jag har kommit underfull med att jag antagligen är en person som har svårt att leva som singel (jag mår ofta dåligt under de perioder jag är singel). Samtidig som jag givetvis klarar av det och är inte tillsammans med någon bara för att vara tillsammans. Men kärlek går inte att bara gå ut och ta för sig av.
Du kan inte bara gå på stan en dag och se en kille som du tycker är attraktiv och bestämma att honom ska jag ha! It takes two to tango!
Life is hard, just get used to it!
Det är en mening man ofta får höra och som jag själv faktiskt använder med jämna mellanrum. Men jag vill inte att det ska vara så...
Finns det verkligen inte något annat alternativ?
Jag får väl sätta mitt hopp till nedanstående!
Personally, I think if a women hasn't met the right man by the time she's 24, she may be lucky.
Deborah Kerr (1921-2007)
