Tvivel på hög nivå!

Ju närmare den 5 december jag kommer ju nervös blir jag! Det jag är nervös för är att jag inte ska räcka till, att jag inte ska vara tillräcklig. Jag har ändå förstått av våra samtal att han vill ha en tjej som är självständig, framåt, kan bjuda på sig själv och tror på sig själv. Jag är inte säker alls på att jag kan leva upp till det, att det är jag. Har sagt till honom att jag inte alltid har så bra självkänsla, att jag kan var bly och så vidare. Han sa då att han redan hade snappat upp att det kanske kunde vara så.
Just nu är jag inne i en period då jag tappat min självkänsla mer eller mindre totalt. Har haft en vilja och längtan att skicka ett sms eller kanske rentav ett mail och tala om för honom hur jag känner och mår. Men då visar ja ju en sida av mig som han egentligen inte vill att jag ska ha.
Vill inte "lura" honom och säga att jag har bra självkänsla när jag inte har det alla gånger. Men om jag skulle peka ut för honom att jag nu är nere i en svacka och det är så här jag mår och beter mig då marknadsför jag mig inte så vidare bra...
Hur ska jag göra?
Vill ju inte sabba min chans redan innan vi träffats! Men han sa ju att han hade förstått att det var så här och ändå så fortsatte han ju att ha kontakt med mig...!?

Det som har satt igång allt detta är som vanligt "den där" veckan i månaden. Det i kombination med att dricka alkohol igår och gå ut på krogen gjorde ju bara saken värre. Jag och en tjej kompis hade hur kul so helst och dansade massor. Hon fick kommentarer till höger och vänster. En kille kom fram till mig och jag tänkte "nu får JAG äntligen en kommentar". Nej då, varför skulle jag få det för?!?!? Han ville bara tala om att min kompis var väldigt snygg!!! Han sa visst något mer men då hade jag redan slutat lyssna, jag nickade och log lite till svars bara.
Jag vill inte ha en full 40+ som ragg på krogen, men man vill ändå ha ett kvitto på att man ser bra ut. En lite boast för självkänslan skadar aldrig, snarare att man behöver dem rätt ofta med jämna mellanrum!

Är så rädd att det här kommer sluta i katastrof och att jag igen kommer att bli sårad. Jag försöker numera att övertyga mig själv om att det är värt chansen att kanske, kanske få bli lycklig.
Jag kanske skulle ha lyssnat på mamma i alla fall!
Jag kanske ska sluta leva för då kan jag ju inte bli sårad något mer...